-For Shire David! eller, dvärgarna har fått nog!

 

-For Shire David! Eller, dvärgarna har fått nog!

 

Jag hukar på banvallen i Golant. En buske är det enda som skiljer mig från havet nedanför.

 

Mer om detta snart, men först en resumé av dagens äventyr.

 

Vi inledde dagen med att spela in en låt som heter 13 knots. Det är en synnerligen komplicerad sak med massor av taktartsbyten och delar som vi har blivit tvungna att döpa till MÖL och TRANSIT och liknande därför att alla refränger, verser och stick redan tagit slut.

Vi blev positivt överraskade av att vi lyckades sätta en grund efter två timmars inspelande.

Trodde det skulle bli en riktigt segdragen historia.

 

Sedan tog vi ledigt resten av dagen och åkte iväg mot Eden project (vart annars?)

Eden Project är två gigantiska plastväxthus mitt på den engelska landsbygden, inte särskilt långt från studion.

Ett hade regnskogsklimat och ett medelhavsklimat.

David, Kenneth och Åke var MYCKET missnöjda med denna sevärdhet medan övriga var mer medelnöjda.

Kanske inget man återvänder till, men en intressant byggnad och projekt i alla fall.

Sedan gick färden vidare till det maritima muséet i Falmouth där vi skulle träffa Jonathan Griffin som har hjälpt oss med korrekturläsning av alla texter.

Han visade sig vara lika trevlig i verkligheten som i mailform och bjöd oss inte bara på en rundtur i muséet med svenktalande (!) guide utan också på en öl i solskenet på uteserveringen bredvid.

Jonathan i mitten med sin nya West-tröja.

 

Efter detta blev det middag på en trevlig restaurant i Falmouth och sedan bilfärd hem igen.

David och jag satt längst bak på i bilen. Där finns det plats för två korta barn, dvärgar eller kanske hobbitar. Träsmaken var intensiv innan vi kom fram till Golant och fällde ihop Fylke, ( de bakre sätena) igen.

 

Så tillbaka till järnvägsspåret: Vi vandrade hemåt i bäckmörkret och oroade oss för att snubbla när vi plötsligt hörde ett tut bakom oss.

–       kan det ha varit tåget? sa någon.

Alla tittade oroligt framåt spåret, men det var när vi vände oss om som vi insåg att tåget kom farandes mot oss bakifrån.

Springa som en dåre eller gömma sig i buskarna?

Några sprang, några gömde sig.

Intryckta i en buske på ena sidan spåret: Åke, Kenneth och jag

Mer eller mindre hängandes i en stolpe på andra sidan spåret: David

 

När tåget började åka förbi insåg man att det knappt rörde sig framåt, och att det samtidigt utstötte ett knivslip-liknande fruktansvärt starkt ljud.

Dessutom var det nog nånstans mellan 40 och 50 vagnar.

 

Där stod vi alltså, Åke Kenneth och jag och balanserade i nedförslutet ner mot havet tills benen började skaka. Man kunde ju inte hålla i sig heller, eftersom händarna var tvungna att agera öronskydd. Det var en minst sagt overklig känsla.

När vi slutligen stapplade hem på, nu, om möjligt, ännu stelare ben tyckte David och jag att det räckte. Jag menar, det finns en gräns för hur mycket stryk en hobbit kan ta på en dag.

 

God natt

 

/J

 

Leave a Comment

Your email address will not be published.